.

Ungdomar är söta men hopplösa, ja rent ut sagt odrägliga i sin ständiga strävan efter att både passa in och avvika ifrån normen. Missförstå mig inte: jag är ingen fåfäng revoltör som betraktar eländet utifrån. Jag är i allra högsta grad en av dem...en av dem som skriver trivial prosa, redigerar bilder och inreder sitt pojkrum med stringhyllor och billigt retroporslin. Fint så. Men med den återkommande hetsen till estetik uppstår ett problem. Ytligheten. Visst. Du kanske sitter i ditt subtilt inredda pojkrum och studerar Nietzsche eller löser korsord i obskyra tidskrifter. Måhända att du inte skadar någon. Men jag har nyss fått lära mig att det inte finns någon skillnad mellan handling och underlåtelse: att aktivt utföra en avskyvärd handling eller att låta en avskyvärd handling inträffa. Och det är här, mina kära vänner, som den välputsade kängan klämmer: genom att ägna oss åt inredning, iTunes och pubertala fikor gör vi ingen annan än oss själva lyckliga. Ush det är så hopplöst att formulera sig. Och varför riktar jag denna lillgamla text till någon annan än mig själv? Det är ju mig den handlar om. Vad gör jag egentligen? Vad jag egentligen vill ha sagt är att då personlighetsdragen tryter framhäver den moderne människan sitt ego. Så har det säkerligen varit i alla tider. Bli inte som jag.

Repriser. Imorgon ska jag bjuda på lite full-frontal-face. Kanske.